Vecka 38 – det närmar sig!

För varje dag är vi ett steg närmare att träffa babyn, men nu börjar det vara riktigt nära. 38 veckor har jag varit gravid nu och bara dryga 2 veckor återstår. Tänk så mycket som hänt under de här veckorna!

Från det att allt kändes som en stor chock under sensommaren, till att magen började växa under hösten, till att hela familjen började längta efter lillebror under vinter och nu ha allt redo för att han äntligen snart ska komma och träffa oss. Det är härligt att se hur barnen pratar så naturligt om sin lillebror. De har hjälpt mig bädda hans säng och valt ut gosedjur som han kan leka med. Vi föräldrar är också mera än redo. Efter de här månaderna av väntan har det känts bara så rätt med en liten lillebror till familjen. De där nio månaderna av väntan har varit bra för att hinna förbereda sig, men nu bara väntar vi och längtar.

Veckorna flyger fram och det tycker jag de har gjort under hela graviditeten egentligen. Vi har haft full rulle och i mitt företag har det skett massor vilket också gjort det svårt att vila så mycket som jag skulle ha behövt ibland. Men nu börjar allt vara klart. Jag har hittat ett nytt lager här i Jakobstad för alla barfotaskor, och jag skolat in de som kommer ha hand om packning och lager när jag är på mammaledigt. Det är väldigt spännande allt som händer men jag tror det kommer att bli så bra.

Detta är min sista chans att få vara närvarande mamma med en liten bebis så jag tycker det är så skönt att jag fått biten med företaget fixat så att jag kan fokusera på babyn när han väl kommer. Kroppen börjar kännas väldigt stor och tung nu och jag längtar efter att ha honom på utsidan istället. Han är en väldigt livlig baby i magen och ibland gör det riktigt ont när han bökar runt där inne. Värsta symptomet just nu är att hans huvud sjunkit så lågt ner att jag väldigt ofta har ilningar ner till bäckenbotten av hans tyngd – när han rör på sig eller när jag rör på mig.

Även om jag i stora hela mår bra har det varit tunga veckor bakom. Vi har hela familjen varit sjuka i både magsjuka och corona. När en har blivit frisk har nästa insjuknat och så har vi hållit på nu i en och en halv månad. Magsjuka som gravid var verkligen inte roligt. Covid var till all lycka riktig lindrig för min del. Jag var nojig över att bli riktigt dålig men det kändes bara som en lindrig förkylning, kanske tack vare de tre sprutorna. Dessutom har hela kriget i Ukraina dragit igång vilket varit riktigt tungt mentalt.

Eftersom vi hade gjort oss av med alla bebisprylar så har det tagit lite tid att hitta allt vi behöver. Vagn, kläder och babyskydd har jag köpt begagnat och idag beställde jag babyvakt och bärsjal. Får ta ett varv till butiken och köpa lite blöjor och nappar så borde vi ha allt.

Det känns så bra att veta att han snart är här. Jag vet att vi kommer att ha fullt upp, och att det antagligen rätt så ofta kommer att vara kaos här hos oss, men vi är ett bra team jag och Jonathan. Vi har våra ”ansvarsområden” som gör att allt funkar bra i vardagen. T.ex. är det jag som har hand om att boka dagistider, köpa saker barnen behöver, klädtvätt, småstädning i vardagen medan han oftast både handlar och lagar mat och fixar det mesta i köket. Städning och nattning turas vi om med men vi har funderat på att skaffa städare en gång i veckan nu när trean kommer. Tror det skulle vara en väl värd investering.

Förlossningen är jag så galen så jag nästan ser fram emot. I bagaget har jag två väldigt olika förlossningar. Min första förlossning med Arthur var ett trauma som blev utdragen och jobbig över många dagar. Epidural som saktade ner värkarbetet, feber, bortdomnade ben och ett avslut med sugklocka och återupplivning av Arthur där jag kände mig som att jag inte alls visste vad som hände och var fullständigt utlämnad och ensam. Sen ett år efter det hade min syster ett barn som dog under förlossningen, en väldigt liknande förlossning som min första (sen kom deras tvåa och nu förra veckan även lilla trean till världen och det ska bli så underbart att ge honom en liten kompiskusin).

Inför Gretas förlossning hade jag som sagt en del att berbeta och tack vare det förberedde jag mig väldigt bra på vad som skulle hända. Jag träffade en barnmorska angående min förlossningsrädsla och det hjälpt mycket. Jag jobbade på den mentala och att kunna vara fysiskt avslappnad och jag tror att det var till stor del tack vare det som jag fick en så annorlunda och cool upplevelse. Jag gav förlossningen 10/10 poäng efteråt i mitt samtal med barnmorskan. Såklart hade jag ont, men jag kunde hantera det och hade stor hjälp av lustgas och PCB-bedövning.

Skulle jag veta att denna förlossning blir lika som Gretas, skulle jag nästan se fram emot den. Nu vet jag ju inte hur den blir, men jag litar på att min kropp kommer att klara av det även denna gång. Jag har stark tilltro till – inte min förmåga – utan min kropps. Den vet så bra vad den ska göra om jag bara låter den göra det den ska.

De sista två veckorna nu ska jag försöka att sakta ner på tempot och vila mera. Det finns alltid tusen saker att göra men ibland måste de få vänta.

Lillebror vi längtar efter dig, kom ut snart nu!